Wierups "Infiltratören" mot Sundevalls "Hanteraren"

Två skildringar ger motsatta bilder av korruptionshärva inom polisen. Björn Johnson har läst Lasse Wierups "Infiltratören"(Norstedts) och Dick Sundevalls "Hanteraren"(Albert Bonniers förlag).

Den 22 mars 2004 greps kriminalkommissarie Olle Liljegren i sin bostad i Stockholm, misstänkt för inblandning i narkotikasmuggling och grovt vapenbrott. Misstankarna hade uppstått i samband med telefonavlyssning av Max Åström, en känd kriminell som häktats för narkotikabrott ett par månader tidigare.

Efter hand avslöjade förhören konturerna av en omfattande korruptionshärva inom Stockholmspolisens länskriminalavdelning. Det framkom att Liljegren varit drivande i en nästan decennielång infiltrations- och provokationsverksamhet mot kriminella gäng.
Det framgår dessutom tydligt av båda böckerna att polisens internutredare och Riksåklagaren varit märkligt obenägna att gå till botten med affären och utreda chefernas ansvar. Man har lagt ner utredningar och sett mellan fingrarna med lagbrott. Varken Götblads eller Jennekvists ansvar har utretts ordentligt.

Slutligen har inte en enda av de personer som dömts till långa fängelsestraff på felaktiga grunder beviljats resning. Att undanhålla den åtalade viktig information strider mot fair trial-principen i Europakonventionen, och det har inte prövats om brotten tillkommit genom olaglig brottsprovokation.

Det är sannerligen inte något gott betyg åt den svenska rättsstaten.
http://sydsvenskan.se/kultur/article378773/Bok-star-mot-bok.html

Lasse Wierup om boken Infiltratören

Lasse Wierup intervjuad av Urban Hedqvist om boken Infiltratören
http://www.sr.se/webbradio/webbradio.asp?type=db&Id=1365189&BroadcastDate=&IsBlock=0

Max Åström arbetade som infiltratör åt den svenska polisen. Han gillrade fällor åt mc-gäng, rånare och knarkhandlare på uppdrag av den nu dömde och avskedade kommissarien Olle Liljegren vid Stockholmspolisen. Max hemliga uppdrag avslöjades när en infiltration gick snett. Under utredningen och i rättegångarna som följde kom allt fler uppgifter fram om Stockholmspolisens okonventionella arbetsmetoder, men många frågor saknar ännu svar. Hur mycket kände högt uppsatta polischefer till? Varför har ingen av de dömda fått chans till ny rättegång? Och vad betyder det för den svenska rättssäkerheten? Lasse Wierup är reporter på Dagens Nyheter och tillsammans med Matti Larsson författare till Svensk maffia. Han är den journalist som grävt djupast i en av de mest besvärande affärerna för den svenska polisen hittills.

susannebackman.wordpress.com om Max Åströms private hideaway
http://susannebackman.wordpress.com/2008/10/06/golbogen-max-astroms-private-hideaway-ostanbacks-kloster/

Sverige är ett laglöst land http://nyhetskanalen.se/1.639045/2008/09/22/jo_sverige_ar_ett_laglost_land?commentId=19.66285

"Kontrollera fakta, Wierup" Wierups bok bygger på påståenden från den före detta informatören Max Åström, som var en kriminellt aktiv narkoman när han värvades av Stockholmspolisen som informatör. http://www.expressen.se/debatt/1.1327742/kontrollera-fakta-wierup

Wierups bok är spännande som en thriller och dessutom välskriven. Man får en obehaglig inblick i hur den kriminella världen fungerar, samtidigt som boken belyser ett viktigt problem. Ska åklagarmyndighet, advokat och domstol få kunskap om ett brott är ett resultat av polisens provokation eller ej, om ett brott uppdagas på grund av att polisen har en hemlig informatör eller infiltratör, är det något som rätten behöver veta för att döma ut rätt påföljd? http://jinge.se/bocker/infiltratoren-lasse-wierup.htm

Förlag slåss om samma historia. Höstens stora bokstrid är serverad. Bonniers och Norstedts ger ut var sin reportagebok, som berättar om samma dramatiska händelser men med vitt skilda utgångspunkter. http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1353&a=809236

Mellan 1996 och 2004 gillrade infiltratören Max fällor åt mc-gäng, rånare och knarkhandlare. Hans uppdragsgivare var den nu dömde och avskedade kommissarien Olle Liljegren vid Stockholmspolisen.

Max hemliga uppdrag avslöjades när en operation gick snett. I en infiltration av en kokainliga i Eskilstuna hade Max gett sig för långt in i narkotikaaffärerna och fick sin telefon avlyssnad. När Eskilstunapoliserna även fick höra Olle Liljegrens röst i telefonsamtalen blev de chockade. Vad hade Stockholmskollegan för intressen i narkotikahanteringen? undrade de och informerade åklagarmyndigheten. Där beslutades att Max och Olle Liljegren skulle gripas.

Under den fortsatta polisutredningen och i de följande rättegångarna kom fler och fler uppgifter fram om Stockholmspolisens okonventionella arbetsmetoder. Allt talar för att Olle Liljegren, med hjälp av Max, ägnat sig åt olaglig brottsprovokation. Men eftersom domstolen anser att arbetet varit sanktionerat uppifrån frias Liljegren till slut på nästan alla punkter. Max tvingas däremot avtjäna tre års fängelse.

Trots rättegångarna har flera viktiga frågor ännu inte fått något svar. Hur mycket kände exempelvis polischefer som Leif Jennekvist, Gunno Gunnmo och Carin Götblad till? Hur kunde en ung, överambitiös polisman få så fritt spelrum? Varför har ingen av dem som dömdes i de regelvidriga operationerna fått chans till ny rättegång? Och vad betyder det för den svenska rättssäkerheten?

Lasse Wierup är reporter på Dagens Nyheter och tillsammans med Matti Larsson författare till Svensk maffia. Han är den journalist som grävt djupast i en av de mest besvärande affärerna för den svenska polisen. Köp boken: http://www.boksson.se/infiltratoren-den-smutsigaste-harvan-inom-svensk-polis,9789113019178.html

Mellan 1996 och 2004 gillrade infiltratören Max fällor åt mc-gäng, rånare och knarkhandlare.

Infiltratören - - den smutsigaste härvan inom svensk polis

Mellan 1996 och 2004 gillrade infiltratören Max fällor åt mc-gäng, rånare och knarkhandlare. Hans uppdragsgivare var den nu dömde och avskedade kommissarien Olle Liljegren vid Stockholmspolisen.

Max hemliga uppdrag avslöjades när en operation gick snett. I en infiltration av en kokainliga i Eskilstuna hade Max gett sig för långt in i narkotikaaffärerna och fick sin telefon avlyssnad. När Eskilstunapoliserna även fick höra Olle Liljegrens röst i telefonsamtalen blev de chockade. Vad hade Stockholmskollegan för intressen i narkotikahanteringen? undrade de och informerade åklagarmyndigheten. Där beslutades att Max och Olle Liljegren skulle gripas.

Under den fortsatta polisutredningen och i de följande rättegångarna kom fler och fler uppgifter fram om Stockholmspolisens okonventionella arbetsmetoder. Allt talar för att Olle Liljegren, med hjälp av Max, ägnat sig åt olaglig brottsprovokation. Men eftersom domstolen anser att arbetet varit sanktionerat uppifrån frias Liljegren till slut på nästan alla punkter. Max tvingas däremot avtjäna tre års fängelse.

Trots rättegångarna har flera viktiga frågor ännu inte fått något svar. Hur mycket kände exempelvis polischefer som Leif Jennekvist, Gunno Gunnmo och Carin Götblad till? Hur kunde en ung, överambitiös polisman få så fritt spelrum? Varför har ingen av dem som dömdes i de regelvidriga operationerna fått chans till ny rättegång? Och vad betyder det för den svenska rättssäkerheten?
http://www.bokfynd.nu/9113019171.html

Wierup, Lasse